kajcarina.blogg.se

Ja' se' de' snöar det var ju roligt, hurra... Så sjungs det i sången. Men egentligen, va? 25 oktober i Stockholmstrakten! Ska man vara lite positiv så är det spårsnö... Nja, vinterskruden tycker jag är förtidigt påtagen, kära årstid. Ta av den och sätt på den om nå'n månad, så är jag med... Nysnö på trädäcket. Pa:D

Tänk vad lätt det är att självgenerera känslan av att inte räcka till. Just nu ä både jobb och hus är effektiva inspirationskällor för icke-räcka-till-känslan. Omgivningen hejar på och tycker att det händer saker hela tiden och det blir färdigt och fint. Men ändå så har man i "jaget" lyckats generera motsatsen. Ångesten steg när jag såg att algtillväxten i poolen gjort vattnet grönt. Skulle ju bara stänga för vintern... Nu är vattnet fint igen, poolen tvättad och stängd för vintern. Puh och jippi! Carina med en vinterstängd pool. Pa:D

Och vad är det man säger... Det är mycke' nu. Jobbet tar mycket kraft och energi. Släcka bränder, lösa problem och samtidigt finnas till hands för alla de mina som också behöver mitt stöd och lite av min tid. Känns inte riktigt som att jag åker räkmacka genom dagarna precis, även om jag inte kan påstå att jag gör det normalt heller. Dock känns det nu i denna stund som att andra stunder, de "normala" är som en räkmacka... Och jag trivs faktiskt med mycket att göra och lösa problem och vara där med alla kollegor och stötta. Just nu får jag även kämpa med att påverka så att "klimatet" är lite mer positivt och energiskapande än vad jag känner av i vissa situationer. Åt en räkmacka till lunch idag.

Familj, finns det längre? Är familj inte längre privat? Var är kärnan och var och ens ursprung? I familjen? Är familjebanden numer knutna med hjälp av elektroniken och i offentligheten, Facebook, Instagram, bloggar...? Förtroende i familjen och att anförtro sig till sina närmaste, berätta om fantastiska saker och samtidigt bry sig om de som utgör sitt ursprung, är inte längre primärt och kärnan i var och ens trygghet? Det primära är att dela med sig av allt med followers och vänner... Har utvecklingen gått så långt att den egna kärnan får fråga eller veta av followers och vänner hur det är med familjens olika medlemmar? -"Kollla på bloggen!", -"Läser du inte Facebook?" Att visa upp sig och anförtro sig i offentligheten och göra familjen till en follower och vän är den utveckling vi ser framför oss? Att inte känna att man har en inre kärna, i en familj, inga "nära och kära", ger en obehaglig känsla av ensamhet och tveksamhet vad för roll man har i familjen, ja livet faktiskt, om man tänker på det... Har vi börjat byta ut begreppet "Familj" mot "Follower"? De börjar på samma bokstav. Det är väl den enda likheten som jag kan tänka ut. Pa:D

En rätt bra dag på jobbet. Det händer mycket och problem löser vi hela tiden. Sov lite oroligt dock, vilket är ovanligt för mig. Kvällen har varit en höjdpunkt. Olivia och jag åkte till Dieselverkstaden i Nacka på gränsen till Hammarby. Där såg vi Carl-Einar Häckners föreställning "SWEDISH MEATBALLS med lingon". En hemskt rolig sång om flickvännen och elefanten, en underfundig sång om den egna skuggfiguren och ett trolleritrick med ett paraply, en kollekthåv (?) och sex färgade näsdukar fick alla att vika sig av skratt. Carl-Einars hajskräck fick i alla fall mig att förundrat njuta av hans monolog. Gå och se den! Den återkommer senare (i november tror jag) på Södra Teatern. Carl-Einar efter föreställningen signerade "Trollkarlens ord". Dieselverkstaden är också en ny bekantskap och positiv upplevelse. Finns allt möjligt där förutom teatersalonger. En ok restaurang och bar som Olivia och jag åt på innan föreställningen. Pa:D